Funderingar efter en dag om kristen feminism

I helgen ägde en historisk konferens rum. En hel dag ägnades åt ämnet kristen feminism, och det var helt fantastiskt underbart och intressant och trevligt att frottera sig bland en massa andra kristna & feminister och ta del av människors klokskap och funderingar.

En fråga som ställdes under dagen, och som stannade kvar hos mig, var frågan ”Vad kan den kristna tron bidra med till feminismen?” (det omvända är ju helt uppenbart). På tåget på väg tillbaka till Stockholm från Göteborg fick jag tid att fundera, och kom fram till tre saker som jag tycker att min kristna tro kompletterar min feminism med:

  1. Hopp om en slutgiltig befrielse från patriarkatet i och med Gudsrikets ankomst, vilket innebär att patriarkatets avskaffande till syvende och sist inte hänger på mig och mina medfeminister utan på högre makter med mer ork och tålamod än oss.
  2. Förlåtelse för våra synder och en medvetenhet om att vi alla är syndare, vilket kan behövas i ett feministiskt klimat där påhopp av olika slag av många anses okej så fort någon uttrycker okunskap eller råkar säga något dumt. (Missförstå mig rätt, jag tycker att en bör säga ifrån när någon uttrycker något sexistiskt/rasistiskt/transfobt etc. men att mobba andra feminister för att de tycker eller tänker fel tycker inte jag känns särskilt feministiskt…)
  3. Helgelse som en process där vi blir rimligare människor. Jag tycker att det känns skönt att tänka att både jag själv och jobbiga människor jag stöter på har potential till bättring.

Vad har ni andra för tankar kring den här frågan?

Hälsningar från Guds rike

Minns ni den där horribla debattartikeln som 22 pingstpastorer skrev under och tidningen Dagen publicerade, den där de påstod att homosexuella inte ärver Guds rike?

Eftersom pastorerna uppenbarligen fått något om bakfoten (vilket många vettiga debattörer och skribenter upplyste dem om efter deras utspel) var vi några som bestämde oss för att i kreativ och ickevåldslig anda skicka våra varmaste hälsningar till var och en av pastorerna från det Gudsrike de påstår att inte alla har tillgång till. Gud rike är nämligen mitt ibland oss, och vi är redan där!

IMG_20150817_131223 IMG_20150817_141240

IMG_20150817_131326

11140753_10153174391900432_2581652613164300393_n IMG_20150817_131042

Vi hoppas att de blev glada (och omvända)!

Betraktelse på internationella kvinnodagen

Agenda

För ett år sedan, på internationella kvinnodagen, skrev min vän Marita ett meddelande till några kristna systrar, däribland mig, där hon bedrövat konstaterade att ingen församling i Stockholm firade 8:e mars. Sedan dess har vi konspirerat. Först var planen att göra ett fanzine, men sedan blev det en mässa. I tisdags höll vi den som en upptakt inför idag, och det var fantastiskt fint på alla möjliga sätt. Eftersom jag tror att betraktelsen vi delade med oss av är värd att dela med fler publicerar jag den också här (första delen har Marita skrivit, jag har skrivit den andra). Varsågoda!

* * *

Den gången satt jag på kyrkbänken och hen stod vid predikstolen och skulle leverera en betraktelse. Just då befann sig hen i ett mellanförstadium mellan man och kvinna. Hen läste ur första Moseboken: ”och Gud skapade människan, till sin avbild skapade Gud henne – till man och kvinna”  och just där och då hände det något med den texten som skulle förändra min Gudsbild för alltid och fördjupa min relation till Gud. Ett gnagande motstånd mot den passagen i skapelseberättelsen jag upplevt som skavde rejält, blev plötsligt en religiös uppenbarelse.

Till sin avbild skapade Gud h-e-n-n-e. Alltså var även jag som kvinna skapad till Guds avbild. Och Gud var utom rimlig tvivel om inte bara kvinna, så också kvinna. Och sen: till m-a-n-o-c-h-k-v-i-n-n-a skapade Gud h-e-n-n -e. Sen den gången har hen som den gången läste sin betraktelse och började den med att läsa ur första Moseboken förblivit den mest Gudlika personen jag mött och sen dess har jag överallt där jag gått och människor rört sig sökt efter henne utan resultat. Kanske för att händelsen var en religiös uppenbarelse. Den tydligaste jag kanske haft.

Skapelseberättelsen var inte det enda passagen i Bibeln som jag har haft svårt med. Som kristen kvinna är det efter alla patriarkala läsningar och filtreringar, den heliga skriften inte alltid så lätt att känna sig bekväm i. Det har varit mycket svårt att särskilja Guds ord från människans, i bemärkelse ( mäns ) tolkning. Att det fortfarande är mest kvinnor som sitter på kyrkbänkarna och lyssnar till den nästan absurda upprepningen av manliga pronomen har för mig mycket varit något av en paradox. Herre, härskare, far, son o.s.v .

Jag minns att jag innan puberteten gillade mycket tankefiguren att vi som kristna skulle sträva att leva Jesuslikt, iklä oss Jesus. Det var en fullständig självklarhet då. Men när jag kom in i puberteten stod min könsmognad i vägen för att relatera till den tankefiguren.

Gradvis och omärkbart blev det allt svårare att iklä sig Jesus med skägg och snopp.

Jag växte sakta men säkert ifrån Jesus, ungefär samtidigt som jag slutade leka med pojkar på samma villkor som jag lekte med flickor. Det skulle dröja länge, ja, ungefär till det att jag fick medvetenhet om hur vi socialiseras till könsroller genom att egenskaper knyts till kön, tills jag kunde  återupptäcka och återuppskatta den kristna dimensionen att iklä sig Jesus. Med en feministiskt analys blev Jesus större än sitt kön. Jag kunde också se att de egenskaper som Jesus uppvisade under sin tid som människa på jorden motsvarade mer de egenskaper som knyts till kvinnor än de som knyts till män genom socialisering. Omsorg om de minsta, den varma famnen, pedagogen Jesus. Nu började jag i stället fundera på om det inte borde vara betydligt svårare för socialiserade pojkar att hitta identifikation i Jesus i ett patriarkalt samhälle. Dittills hade jag varit upptagen med mina identifikationsproblem men nu började jag också fundera över pojkars eventuella identifikationsproblem. Hur lyckades dom hantera det? Det gick upp för mig att Jesus var enda personen av manskön som unga pojkar spelade gitarr för och besjöng med de ljuvligaste kärleksångerna. Det är något rörande vackert homoerotiskt över alla dessa unga väna kristna pojkar med långt hår och  gitarr som sjunger ut sin kärlek för Jesus. På något sätt har det kommit att bli en omvälvande insikt  för mig att den kärlek som Gud och Jesus öppnar för är en gränsöverskridande kärlek bortom om heteronorm, kön och det begränsande i det könsdelade samhället. Störst av allt är kärleken och Gud är större än kön. Gud är alltid större –  och Gud skapade människan, till sin avbild skapade Gud henne – till man och kvinna, till sin avbild skapade Gud h-e-n-n-e.  Till m-a-n-o-c-h-k-v-i-n-n-a skapade Gud h-e-n-n e, och Gud såg att det var gott. Det var den sjätte dagen.

* * *

Jag har länge störts av att Jesus, när han skulle välja ut sina apostlar, då valde han bara ut en skara snubbar. Om nu Jesus, som Marita säger, genom sitt sätt att vara och agera uppenbarades bortom människors föreställningar om kön – hur kunde Jesus då råka rekrytera 12 män till sin innersta krets? Och varför skulle jag vilja vara lärjunge åt nån vars innersta krets enbart består av snubbar?

För att kunna förstå detta tänker jag att vi måste titta närmare på Jesu utvidgade umgängeskrets – vilka hängde Jesus med mer än apostlarna? Jo – fattiga, sjuka, utstötta och TJEJER.

Ja, enligt evangelierna hade Jesus en massa tjejkompisar. I Lukas kapitel åtta kan vi läsa att både de tolv apostlarna och ”några kvinnor” följde Jesus vandring från plats till plats. ”Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.” Någon har sagt att det bara är om dessa kvinnor som ordet ”tjäna” används i evangelierna – jag är inte teolog, så jag vet inte alls om det stämmer, men vi vet från Jesu lära att tjänandet är det som karaktäriserar det sanna lärjungaskapet.

Och varför ville de här kvinnorna hänga med Jesus och hjälpa honom och hans grabbgäng med sina tillgångar? Kanske var det för att Jesus inte på något sätt tycks vara intresserad av dem som sexuella objekt eller som strukturellt underordnade personer att härska över. Jesus verkar ha varit intresserad av av dem som personer, av att bli deras vän. Jag läste någonstans att det här med att Jesus hälsade på hemma hos Marta och Maria på egen hand var extremt opassande på den tiden. Det rådde nån slags idé på den tiden om att män inte ens kunde titta på kvinnor utan att upptändas av lust att begå övergrepp mot dem. Och ändå hängde Jesus med de här kvinnorna på egen hand. Och varför? Jo, för att byta mat mot undervisning, äta middag tillsammans med dem och samtala om Gud.

Kvinnorna följde Jesus överallt – även dit där inte apostlarna tycks ha följt med. En mängd kvinnor följde honom längs Via Dolorosa. Troget står, enligt Johannesevangeliet, Jesu mor och hans syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala vid korset när Jesus dör. I Markusevangeliet står det att Maria från Magdala, en annan Maria och Salome stod en bit från korset. Dessa kvinnor hade följt med Jesus och tjänat Jesus när han var i Gallilleen. Utöver dem var där också många andra kvinnor som följt honom till Jerusalem. Här står vad jag vet inget om var apostlarna höll hus – men vi vet ju att Petrus under natten förnekat att han ens kände Jesus. Kvinnorna följde Jesus in i döden och genom döden. De var de sista vid korset och sedan de första vid graven.

De första som den uppståndne Jesus uppenbarar sig för är således också det kvinnor. I Lukasevangeliet kan vi läsa att det är Maria från Magdala, Johanna, och Maria som är mamma till Jacob som kommer till graven för att smörja Jesu kropp som först får veta att Jesus uppstått. I Markus är även Salome med. I Johannes är det bara Maria från Magdala som tillslut är ensam kvar vid graven och gråter över att kvarlevorna från hennes vän är borta innan hon strax därpå ensam är den första som får möta den uppståndne Jesus. Apostlarna har låst in sig någonstans för att sörja Jesu bortgång tillsammans (men de hade tydligen ingen tanke på att smörja hans kropp), och när kvinnorna berättar vad de sett och hört tror de inte på dem utan viftar bort det som ”prat”. Det kan argumenteras för att anledningen till att kvinnorna var de första som fick reda på att Jesus hade uppstått var för att de helt enkelt var de första vid graven. Men det är just det som är poängen. DE VAR DÄR. Apostlarna var det inte – de satt som sagt istället och gömde sig någonstans.

Så varför kallade Jesus tolv män som när det blev skarpt läge svek honom?

Jag tänker att han kanske kallade dem för att de inte själva hade valt honom, på det sätt som kvinnorna valde honom? Kanske behövde Jesus en inre krets av sköna snubbar för att andra sköna snubbar skulle våga följa denna märkliga människa som kommit för  att omkullkasta alla möjliga hierarkier? Om detta kan jag bara spekulera. Men vi vet att alla de här kvinnorna; Maria och Marta, Susanna, Salome, Johanna, Maria från Magdala, och många fler. De valde Jesus för att de förstod att Jesus kommit med befrielse för dem och de förstod vad Jesus menade när han sa att den största människan är den som tjänar andra. Deras hängivenhet och trofasthet visar oss idag att Jesus var sann befrielse för dem som valde honom av fri vilja, och därför kan jag tro att Jesus är befrielse också för mig. Dessa våra systrar visar att evangeliet inte är ett evangelium för de med mest makt och inflytande utan ett evangelium för alla människor och därför bör vi överallt där evangeliet förkunnas berätta om dem och vad de gjorde och komma ihåg dem. Så tack Maria och Marta, Susanna, Salome, Johanna, Maria från Magdala, och alla andra.

Låt oss nu följa i spåren av tjänande systrar!

(Betraktelsen avslutades med att vår syster Sofia spelade Till barrikaderna på piano. Det var så vackert att jag ville gråta.)

Vad innebär det att vara kristen feminist?

Jag tycker mig se och höra frågan i rubriken diskuteras allt oftare. Inte minst i det drygt halvårsgamla forumet på Facebook med samma namn, alltså Kristna feminister. Innebär det något särskilt att vara just kristen och feminist? Är det skillnad på att vara religiös feminist och sekulär feminist?

Svaren på huvudfrågan och dess underfrågor är möjligen lika många som det finns människor som kallar sig för just kristna feminister, och varför just jag, just nu, tänker bidra med ännu ett svar på den här frågan är för att jag tycker att diskussionen så många gånger handlar om vilken slags feminist som en kristen kan vara snarare än vilken slags kristen en feminist blir.

Jag tänker nämligen att jag personligen snarare är en viss slags kristen än en viss slags feminist. Inte för att den enda dikterar villkoren för den andra, men för att den ena (ideologin) får mig att se den andra (tron) i ett annat ljus.

Jag tänker att olika ideologiska och teologiska tillhörigheter varken är additiva eller åtskilda. Alltså, som kristen och feminist är jag varken en ”kristen feminist” eller kristen å ena sidan och feminist å den andra. Min poäng är att det omöjligt går att definiera en kristen feminism som hos alla som är både kristna och feminister blir produkten av deras två trossystem, lika lite som det går att vara kristen och feminist utan att den kristna tron påverkar och påverkas av feminismen.

Att min kristendom påverkats mer av min feminism än vice versa beror nog helt enkelt på att jag var kristen innan jag blev feminist. Med andra ord villkorades min feminism redan av min tro. Eller snarare: den välkomnades av min tro. Den kompletterade min tro. Blev en del av min tro.

Jag har aldrig känt ett behov av att definiera mig som en viss typ av feminist med anledning av min tro, för min tro strider inte mot min feminism. Däremot har det ljus som feminismen kastat över min tro fått mig att förstå att det som i kyrkan redan skavt mot mina övertygelser kanske faktiskt inte är av Gud utan av något annat och därför inte behöver vara en del av min tro.

Manlig dominans till exempel. Eller missionens samröre med kolonialismen. Eller relationen mellan förtryck och religiösa institutioner.

I feminismens och kristendomens kärnvärden kan jag inte se en motsättning, och därför kan jag inte se att de villkorar varandra mer än så. Hur tänker ni andra, skribenter och läsare?

Kan vi säga hen om Gud? Eller rentav hon?

Uppmuntrad av poppelin att inte bara skriva långa utläggande texter utan också lite funderingar kommer just ett sådant inlägg.

I olika sammanhang när jag mött kristna människor och vi diskuterat kristen feminism på olika sätt så är de flesta ense med mig om att det är felaktigt att se Gud som en man. Gud är i själva verket bortom könet. Om vi pratar teologi så kan vi motivera det påståendet med att mannen och kvinnan utgör Guds avbild. Om Gud vore man vore det logiskt att mannen är en bättre avbild av vem Gud är. Och var kommer i så fall det kvinnliga ifrån? Nej, vi tror egentligen inte att Gud är man. Ändå fortsätter många, för att inte säga alla, att säga ”han” om Gud! Varför?

En viktig orsak till det tror jag är för att Bibeln konsekvent benämner Gud som ”han” när pronomen används, liksom att det är mycket vanligare med manligt kodade termer för att beskriva Gud (Herre, fader osv). Men jag menar, att för att för alltid befria oss från idén om Gud som man, som ändå präglar vår tro och vår föreställningsvärld när vi tänker på Gud, måste vi gå till ett mer inkluderande språk.

Jag tror att det var Mary Daly som sade detta (rätta mig gärna om jag har fel): ”Om Gud är man, är mannen Gud.” Jag tror att tanken på Gud som man är med och upprätthåller den patriarkala strukturen där det manliga överordnas det kvinnliga. Jag tror att Gud vill frigöra sin värld från onda strukturer, inklusive den patriarkala. Därför är det i linje med min tro att frångå den klassiska benämningen av Gud som ”han”.

”Hen” tycker jag är en naturlig benämning på Gud eftersom det varken tillskriver Gud manliga eller kvinnliga drag. Men jag tror också att vi måste börja säga ”hon” ibland, åtminstone så länge det sägs ”han” om Gud. Jag är inte essentialist*, men tänker att vi förknippar vissa egenskaper med kvinnlig och andra med manligt. Att benämna Gud som hon kommer att väcka andra associationer hos oss än att benämna Gud som man. Och det tror jag är viktigt. För att få en större bild av Gud behöver vi också se Guds så kallade kvinnliga egenskaper. Att se Gud som enbart man bidrar till en förkrympt bild av vem Gud är. Gud är alltid så mycket större.

Amen för idag!

*Essentialist betyder ungefär att det med varje kön följer orubbliga, eviga egenskaper som skiljer sig åt dem emellan – typ att det oberoende av kultur finns kvinnliga egenskaper nedlagda i kvinnor och manliga egenskaper nedlagda i män. Män och kvinnor blir därför väsensskillda. (Genusvetare som skriver på den här bloggen får ha lite överseende om det inte är helt korrekt formulerat.)