Favorit i repris: Killarna som kommer undan

När orden tryter är det ju för väl att en kan återanvända saker en tidigare skrivit. Inlägget nedan är en hybrid mellan detta inlägg och detta inlägg, med vissa modifikationer för att passa bättre i just den här bloggen.

Poängen med den raljerande uppräkning som följer är att bredda bilden av vem som är förtryckare, att flytta fokus från gubben eller den vite kränkte mannen som de enda representanterna för patriarkatet och att mana till vaksamhet mot förtryckande strukturer internaliserade av de där schyssta snubbarna som vi omges av, inte minst i våra församlingar och andra kristna sammanhang.

Missförstå mig för all del rätt nu. Jag vill inte uppmuntra till någon slags allmän misstänksamhet gentemot snubbar, snarare någon slags vaksamhet gentemot förtryck som riskerar att passera obemärkt eftersom det praktiseras av någon som ju egentligen är schysst.

Självklart är det här inlägget skrivet under inverkan av en besvikelse över snubbar som säger sig vara allierade med kvinnor ändå backstabbar en emellanåt genom att härska, stjäla utrymme och inte ta en på allvar. Det är också ett sätt att hantera en livstid av att i församlingslokaler och andra rum ständigt stå i dessa snubbars skugga och nicka uppmuntrande. Att min framställning är extremt kategorisk är uppenbart och så klart ett resultat av mina försök att göra något väldigt komplext mer förståeligt, och att hantera detta komplexa med en dos gammal hederlig humor.

Med utgångspunkt i att det inte bara är gubbar som upprätthåller det patriarkala systemet anser jag att bilden av gubben som roten till allt ont flyttar fokus från minst lika viktiga komponenter av patriarkatets upprätthållande. Med risk för att bege mig ut på djupt vatten väljer jag därför att problematisera bilden av förtryckaren som någon som inte är ens kompis.

Det är dags att rikta strålkastarljuset mot killarna som kommer undan.

2chvpm8
Bilden är lånad härifrån.

Först ut är den lurigaste av dem alla: den hyggliga killen. Detta kan vara en snubbe som försöker hjälpa dig i din utsatta position, genom att exempelvis uppmuntra dig till att prata, ge dig en plats vid grabbarnas bord eller analysera det du säger om könsmaktsordningen och ge dig respons på det du funderar kring. Det som skiljer den hyggliga killen från en riktig medmänniska är att du efter en tid, exempelvis när du kommer hem till din kammare och funderar över dig dag, inser att du lät den hyggliga killen bestämma att och när du skulle prata, lät dig sitta med vid bordet på hans villkor och missförstå det du sa utan att förklara att det han upprepade var en egen tolkning av det smarta du sagt. Sammanfattningsvis lurar den hyggliga killen dig att han är din medmänniska men lämnar en bitter eftersmak och inget tillfälle att säga ifrån.

Nästa man till rakning är feministkillen. Denne är ibland samma person som den hyggliga killen och utmärker sig genom att hävda sig vara feminist, bära feminina attribut, gärna uppmärksamma härskartekniker samt göra analyser kring patriarkatet men utan att någonsin låta en kvinna komma till tals. Vi låter honom komma undan eftersom han säger så bra saker, och inser ibland inte förrän det är för sent att säga ifrån att han genom att föra vår talan har härskat över oss. Sammanfattningsvis gillar feministkillen feminism så länge det är creddigt och så länge han får definiera vad feminism är.

En annan kille som är närbesläktad med ovanstående killar är killen som har det svårt. Denna kille är uppriktigt bekymrad över hur världen ser ut. Han bär sin del i patriarkatets fortlevnad som ett ok över sina späda axlar och använder gärna sina hundvalpsögon för att vinna medlidande. Gåvan i att vara analytisk och bekymrad till trots underminerar denna kille kampen mot patriarkatet genom att rikta medlidandet mot sig själv. Det är killen som har det svårt det är synd om, inte kvinnorna som utsätts för dennes förtryck.

En kille som är lätt att tycka om är hushållskillen. Han gillar att laga mat, sy gardiner, brodera korsstygn och sticka mössor. Han ställer sig även frivilligt för att diska. Jag anser detta vara sunda sysselsättningar som jag unnar alla människor att ägna sig åt, men problemet uppstår då sysslorna används som frikort. Sanningen är att även den som broderar korsstygn kan förtrycka kvinnor. Tro det eller ej.

Den kanske mest störiga killen, i min mening, är den skojiga killen, även känd som den roliga snubben. Den skojiga killen uppträder ibland själv som självutnämnd underhållare och ibland i grupp. Fördelen med det senare är att det känns tryggt för den skojiga killen att ha andra skojiga killar omkring sig som kan höhöhö-skratta åt den skojiga killens skämt och uppmuntrande dunka honom i ryggen. Vad är då problemet med skojiga killar kanske du frågar dig? Jo, det ska jag tala om. För det första är den skojiga killen oftast inte ett dugg rolig, utan får sina bekräftande skratt från sina åhörare på grund av att de vant sig vid att skratta med (inte åt) honom. För det andra tar den skojiga killen extremt mycket plats och hindrar, genom att inte skratta med andra människor (i synnerhet inte med genuint roliga brudar), andra från att stå i det rampljus som den skojiga killen anser vara sitt eget. Dessutom skämtar han gärna på andras bekostnad, och då han gör en rolig poäng har han med stor sannolikhet stulit den från någon genuint rolig brud som han inte skrattade med då hon drog skämtet från början.

Till sist har vi den harmlösa killen. Denna utger sig för att vara snäll och säger oftast varken bu eller bä. Möjligtvis säger han det ena eller det andra bakom lykta dörrar. Den harmlösa killen utger sig för att inte upprätthålla det patriarkala systemet, och gör inte heller detta aktivt, men surfar gärna på det och åtnjuter i stillhet de förmåner som systemet erbjuder honom. Påpekar någon det för honom blir han ledsen och känner sig utsatt.

Efter att denna lista sammanställts slog det mig flertalet gånger att jag glömt att nämna en typ av kille, den kanske mest störiga typen av dem alla; vi brukar kalla honom föreläsarkillen. Föreläsarkillen älskar att höra sin egen röst och lever i förvissningen om att hans egen stämma och intellekt har något alldeles, alldeles särskilt att tillföra världen. Det vore rent av själviskt att inte dela med sig av denna visdom till övriga världsmedborgare! Därför förklarar föreläsarkillen långsamt, metodiskt & pedagogiskt minsta lilla struntsak för alla som är artiga nog att låtsas lyssna.

För artiga är vi! Jag vet inte hur många gånger jag suttit och uppmuntrande nickat & mmm:at åt föreläsarkillar som som suttit och förklarat något för mig som jag listat ut på egen hand för länge sedan, medan jag inombords frustrerat men långsamt räknat till tio och försökt komma på något roligt att tänka på som tidsfördriv medan munnen på föreläsarkillen fortfarande rör sig.

Missförstå mig rätt: ibland behöver saker förklaras, och jag sällar mig gärna till skaran som gillar att undervisa och berätta. Det unika, och störiga, med föreläsarkillen är att han inte känner in om han har en publik som vill och behöver höra det han har att föreläsa om. Hans föreläsningar föregås sällan av en uttalad önskan att höra hans dikterande stämma, och han känner inte in om det är så att den han planerar att föreläsa för redan har god, eller rent av bättre, kännedom om ämnet.

En med föreläsarkillen närbesläktad snubbe som jag inte kan låta bli att nämna i sammanhanget är den anekdoterande killen. Denna kille har samma krav på talutrymme men istället för att föreläsa under den tiden han erhåller väljer han att berätta anekdoter. Dessa handlar ofta om hans uppväxt, saker han har varit med om, roliga sketcher han sett eller något annat han inte kan låta bli att dela med sig av.

Misförstå mig rätt igen: berättarkonst är viktigt och jag anser att det behöver uppmuntras, men detta handlar inte om ett ömsesidigt utbyte av anekdoter utan om en obeställd enmanshow bestående av anekdoter en ofta hört flera gånger förut och som dessutom inte heller innehåller någon som helst uppmuntran till motparten att berätta om något roligt den personen sett eller varit med om.

Med detta sagt vill jag göra följande poäng: det är okej och nödvändigt att säga ifrån, inte bara när gubbarna slickar patriarkatets röv, utan även när de schyssta killarna gör det. Jag vill också understryka att dessa killar, på samma sätt som övriga människor, är offer för det patriarkala systemet och att de är i behov av våra förböner för deras befrielse från detsamma.

Och inte att förglömma: de behöver praktisk hjälp för att kunna lösgöra sig från ovan nämnda system. Den tro som är utan gärningar är ju som bekant död. Kanske kan ett samtal kring vad detta kan innebära föras i detta inläggs kommentarsfält?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s