Kan vi säga hen om Gud? Eller rentav hon?

Uppmuntrad av poppelin att inte bara skriva långa utläggande texter utan också lite funderingar kommer just ett sådant inlägg.

I olika sammanhang när jag mött kristna människor och vi diskuterat kristen feminism på olika sätt så är de flesta ense med mig om att det är felaktigt att se Gud som en man. Gud är i själva verket bortom könet. Om vi pratar teologi så kan vi motivera det påståendet med att mannen och kvinnan utgör Guds avbild. Om Gud vore man vore det logiskt att mannen är en bättre avbild av vem Gud är. Och var kommer i så fall det kvinnliga ifrån? Nej, vi tror egentligen inte att Gud är man. Ändå fortsätter många, för att inte säga alla, att säga ”han” om Gud! Varför?

En viktig orsak till det tror jag är för att Bibeln konsekvent benämner Gud som ”han” när pronomen används, liksom att det är mycket vanligare med manligt kodade termer för att beskriva Gud (Herre, fader osv). Men jag menar, att för att för alltid befria oss från idén om Gud som man, som ändå präglar vår tro och vår föreställningsvärld när vi tänker på Gud, måste vi gå till ett mer inkluderande språk.

Jag tror att det var Mary Daly som sade detta (rätta mig gärna om jag har fel): ”Om Gud är man, är mannen Gud.” Jag tror att tanken på Gud som man är med och upprätthåller den patriarkala strukturen där det manliga överordnas det kvinnliga. Jag tror att Gud vill frigöra sin värld från onda strukturer, inklusive den patriarkala. Därför är det i linje med min tro att frångå den klassiska benämningen av Gud som ”han”.

”Hen” tycker jag är en naturlig benämning på Gud eftersom det varken tillskriver Gud manliga eller kvinnliga drag. Men jag tror också att vi måste börja säga ”hon” ibland, åtminstone så länge det sägs ”han” om Gud. Jag är inte essentialist*, men tänker att vi förknippar vissa egenskaper med kvinnlig och andra med manligt. Att benämna Gud som hon kommer att väcka andra associationer hos oss än att benämna Gud som man. Och det tror jag är viktigt. För att få en större bild av Gud behöver vi också se Guds så kallade kvinnliga egenskaper. Att se Gud som enbart man bidrar till en förkrympt bild av vem Gud är. Gud är alltid så mycket större.

Amen för idag!

*Essentialist betyder ungefär att det med varje kön följer orubbliga, eviga egenskaper som skiljer sig åt dem emellan – typ att det oberoende av kultur finns kvinnliga egenskaper nedlagda i kvinnor och manliga egenskaper nedlagda i män. Män och kvinnor blir därför väsensskillda. (Genusvetare som skriver på den här bloggen får ha lite överseende om det inte är helt korrekt formulerat.)

Utmanande klädsel?

Det här är ett ämne som kanske kan verka lite off topic, men jag som vuxit upp i kyrkan har med mig många erfarenheter därifrån, både positiva och negativa. När dessa erfarenheter gäller att bli behandlad annorlunda för att jag är tjej tror jag att det kan vara vettigt att göra upp lite med dessa på den här bloggen.

När jag var tonåring älskade jag när vi skulle prata om sex i olika kyrkliga sammanhang. Jag tyckte det var så himla pirrigt och jag sög åt mig varje ord som ungdomspastorn eller liknande förmedlade. En sak som jag har kommit att omvärdera senare gäller undervisningen om klädsel i förhållande till det här. Jag fick lära mig att eftersom killar tänder mer på visuella intryck än vad tjejer gör (var de fick den informationen från vet jag inte) så måste tjejer tänka på att inte klä sig för utmanande. Att klä sig för utmanande skulle kåta upp killarna och göra så att de inte kunde koncentrera sig på t.ex. Gud eller liknande.

Den här utgångspunkten tycker jag är djupt problematiskt utifrån ett par perspektiv. Bland annat så utgår den från att en manlig sexualdrift automatiskt är starkare, och att det är ett problem för killar att hålla den i schack. Det stämmer säkert att det är så för vissa män/killar, men att oreflekterat reproducera sådana här stereotyper skapar problem för såväl killar som tjejer som inte känner att de passar in i stereotyperna. I det här fallet är det bättre att fokusera på att det är okej att känna olika mycket kåthet oavsett vilket kön en tillhör.

Den andra punkten som jag tycker att påståendet är problematiskt på är beträffande ansvar. Alltför ofta tycker jag att en hör att tjejer ges ansvar för killars sexualitet. Ett exempel på detta är i våldtäktsdebatten där fokus nästan alltid ligger på hur tjejers beteende kan förebygga våldtäkt (klädsel, akta sig för mörka parker, inte gå hem med en viss kille). Om även kyrkan förmedlar att tjejer måste klä sig anständigt så att killar inte blir för kåta så tycker jag inte att det speglar den jämlikhet som jag tror kyrkan är kallad till. När Jesus undervisar om det här säger han så här (detta är riktat till män):

Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap. Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kastas i helvetet. Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kommer till helvetet. – Matt 5:27-30

Det Jesus gör är att han låter männen vara ansvariga för sina sexuella känslor, och det läggs inte på kvinnorna. Det är männen som känner åtrå som är äktenskapsbrytare, problemet ägs av dem (jag går inte här in på varför texten är riktad till män).

Jag tror att när en får möjlighet att undervisa om det här med sex och relationer för ungdomar är det jätteviktigt att som kyrka vara en kontrast till samhället inte bara när det gäller sexualmoraliska frågor (som det här med att inte hoppa i säng med vem som helst etc.) utan också när det gäller jämlikhet! Vi måste som kyrka försöka leta upp sexismen som finns i alla vrår, och i vår undervisning och göra upp med den som ett led i frälsningen från patriarkatet.

Varken man eller kvinna – feminism ur ett bibliskt perspektiv

Följande inlägg är skrivet av vår nya medskribent, tillika syster i Kristus, Annika. Vi jublar och gör vågen över att få ett sånt fint sällskap här i bloggen och påminner om att vi gärna tar emot texter från fler personer i framtiden. Varsågoda:

Bibeln beskylls av många och till viss del med rätta för att vara patriarkal. Jag håller med om detta till en viss gräns. Bibeln innehåller många texter som är direkt nedsättande mot kvinnor och som kan användas för att upprätthålla en manlig hierarki. Jag håller dock inte med om att Bibeln huvudsakligen förmedlar ett sådant budskap, utan tvärtom är det så att feminismen har mycket att hämta från den stora berättelsen Bibeln ger av hur könen relaterar till varandra. En kristen feminism bör, enligt mig, ta sin utgångspunkt i och känna till Bibelns texter som handlar om det vi idag kallar feminism eller jämlikhet.

För att berätta bibelns berättelse adekvat måste vi börja från början:

”Gud sade: ‘Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” – 1 Mos 1:26f

Denna text, som är en del av skapelseberättelsen lär oss några viktiga saker. För det första att förhållandet mellan mannen och kvinnan till en början var icke-hierarkiskt. Även i den efterföljande berättelsen om hur mannen skapades före kvinnan beskrivs ingenting om en inbördes hierarki. Att kvinnan skapas till mannens ”hjälp” kan inte åberopas, då det hebreiska ordet i andra sammanhang inte används för att uttrycka en underordnad position (tack Per-Axel Sverker för den informationen, själv kan jag inte hebreiska).

En annan viktig lärdom är att det är tillsammans som mannen och kvinnan utgör Guds avbild. För att vara en bild som visar vem Gud är behöver vi varandra, mannen kan inte själv hävda sig vara Guds avbild, lika lite som kvinnan kan det. Kvinnan och mannen är inte väsensskilda, de är båda skapade av Gud, med samma ursprung. Den treenige Guden har inget inbördes auktoritetsförhållande, och lika lite är det tanken att mannen och kvinnan skall ha det.

Det är först efter syndafallet som hierarkin kommer in i bilden, och det är början på tusentals år av kvinnoförtryck. Efter utvisningen ur Edens lustgård uttalas förbannelser över ormen, och de två människorna, och Evas/kvinnans lyder såhär:

Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig. – 1 Mos 3:16

Detta bör inte förstås som Guds ursprungliga avsikt. Om tanken från början varit att mannen skulle råda över kvinnan borde det ha nämnts före saker och ting gick snett – det poängteras ju noggrant att människan är överordnad skapelsen på det sättet att hon skall härska över den (visserligen ”härska” mer i bemärkelsen ansvara för, men det förtjänar ett helt eget blogginlägg om en helt annan fråga). Om tanken varit likadan beträffande mannen och kvinnans förhållande borde detta ha klargjorts. Mannens rådande över kvinnan bör i stället ses som en följd av syndafallet på samma sätt som död, lidande, miljöförstöring, naturkatastrofer och allt annat ont gör.

Berättelsen om syndafallet är en av de mest avgörande för hur vi som är kristna förstår vår tillvaro. Att människan gjorde uppror mot Gud handlar inte bara om två enskilda människors relation till Gud eller ens om alla människors relation till Gud. Syndafallet handlar om detta, men också om hela skapelsens fall och om samhällsstrukturer som uppstått som är präglade av något helt annat än Guds egentliga avsikter. Den patriarkala samhällsstrukturen är en sådan – präglad av det onda som bjöds in i världen genom syndafallet.

Efter att ha ägnat oss en stund åt det dystra, kommer de goda nyheterna, evangeliet. Gud lämnar inte sin värld i sitt förfallna skick eftersom Gud älskar den alldeles för mycket. Och precis som syndafallet inte bara berör enskilda individer, gör inte frälsningen heller det. Självklart vill Gud rädda enskilda människor, och bjuder genom sitt kors in dem till den tillvaro och det sätt att vara de var tänkta för. Men Gud nöjer sig inte med detta, utan vill frälsa hela sin skapelse, och befria den från ondskefulla strukturer. Läs t.ex. Rom 8:19ff om skapelsens hopp. Att frälsa världen kommer också att innefatta att kasta ut förtryckande strukturer, som den patriarkala.

I Nya Testamentet, när Jesus deklarerar att Guds rike är nära, får vi börja ana lite av den världsordning som är på väg. Jesus umgås med kvinnor och bemyndigar och ”empowerar” dem på ett sätt som var helt radikalt för den tiden. Mer om detta kanske jag kommer att skriva om senare. Det Jesus visade på i sitt liv var bara början. För efter att Jesus levt sitt liv som ett exempel, dött och uppstått och frälst mänskligheten fortsätter Gud sitt frälsningsverk genom kyrkan. Till den dag då skapelsen räddas helt och fullt.

Som kyrka är vi alltså del av Guds frälsningsverk, vi är kallade att synliggöra och gestalta Guds rike. Det innebär att leva på ett sådant sätt som om frälsningen är verklig, att berätta om världen på ett annorlunda sätt än den gängse berättelsen. Att visa omsorg om skapelsen, att leva i försoning med andra, att söka fred och avsky våld, att gemensamt öva oss på att leva goda liv, utgivande och kärleksfulla. Och att i liten skala gestalta en samhällsordning där män inte har mer makt än kvinnor, där kvinnor är lika viktiga för gemenskapen som män är, att motverka åtskillnad mellan könen och att verka för att ingen hindras av sitt kön.

”Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” – Gal 3:26-29

Detta Pauluscitat är väldigt radikalt och vittnar om den nya världsordningen, och om vad det kan innebära att vara en del av en upprättad gemenskap. Där sätts varken etnicitet, social status, eller kön i första rummet utan i stället den enande tillhörigheten i Kristus. Det vittnar om en struktur som går stick i stäv med den rådande samhällsstrukturen, då det skrevs precis som det är nu. Lite som Jesus säger, att ”så skall de sista bli först och de första sist” (Matt 20:16, lite ryckt ur sitt sammanhang, men ändå).

När Guds fullhet uppenbaras, och världen räddas från de onda kommer inte feminismen att behövas längre. Till dess vill jag vara en del av den kampen, eftersom den kampen mycket väl kan vara en del av den kamp Gud för med avsikt att rädda sin värld.

Det jag skrivit om ovan har många gjort före mig, och det bättre. Det kan bara ses som en kort sammanfattning av ett väldigt stort ämne. Jag har lärt mig mycket av detta genom andra, och en teolog som skrivit mycket om biblisk feminism är Per-Axel Sverker. Hans texter kan läsas på internet.