Lingonveckan alt. Ridn’ the cotton pony

Nästan hälften av alla människor har mens. Jag har aldrig hört någon nämna att det finns en teologisk relevans i mens, förrän jag hörde vän berätta om en förklaring hon fått om varför kvinnor inte bör dela ut nattvarden. En del i förklaringen var: kvinnor har mens som i sin tur är ett resultat av syndafallet, detta regelbundna blodflöde som ibland benämnts som Evas förbannelse. En månatlig ”syndens blod, ur dig utgjutet”, som på något sätt utgör en anledning till att nattvardsutdelning är en syssla som utgörs av män (för att de inte har mens?). Frågan kvarstår: Hur kan kristen tro som så konkret förhåller sig blod inte ha ett tydligare teologiskt samtal kring mens?

Mens fett orent i Gamla testamentet. Däremot verkar det inte råda ett helt vattentätt tabu kring ämnet: 3 Mosebok bjuder på långrandiga utläggningar om EXAKT hur orent mens är, och kolla här, Rakel sitter och mensar på Labans husgudar. Förfasligt förnedrande behandling för dessa orena husgudar!

1 Mosebok 31:32[…]Jakob visste inte att Rakel hade stulit gudarna. 33 Laban gick in i Jakobs tält och Leas tält och i de båda slavinnornas tält men fann ingenting. När han kom ut från Lea gick han in i Rakels tält. 34 Men Rakel hade lagt husgudarna i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet men fann ingenting. 35 Rakel sade till sin far: ”Ta inte illa upp, herre, men jag kan inte resa mig för dig, jag har mina dagar just nu.” Och hur han än letade hittade han inte husgudarna.”

Mens. Jag vill ha mer! Det teologiska underskottet på detta ämne är förbluffande, har du några bra tips? I de texter jag läst om kvinnoprästmotstånd är det framförallt graviditet och föräldraskap som används som reproduktiva slagträn i debatten (som om män inte är föräldrar, eller är alla heteroprästfruar i praktiken ensamstående?) men du kanske har snappat upp något? Vad har du sett? Hört? Läst? Jag lovar att sondera terrängen och återkomma till detta ämne. Som Liv Strömqvist säger: Konstens tre stora ämnen borde vara: Kärleken. Döden. Mens.

8e mars

Idag har jag inte hört ett enda ”grattis”. Bra. Istället hälsade jag mina vänner med ”krossa patriarkatet” och igår med ”Herrans* frid”. Såsom det ska vara.

* Hörde om en person som använde Herran, som en feminin/queer form för Herren, med en tanke om Gud bortom allt vad maskulinitet, makt och kön är. Låter som Morran ungefär, fast precis tvärtom, för alla som läst Tove Jansson.

Jesusblicken

jesus

På senaste tiden har jag läst igenom evangelierna. Inte för att jag är särskilt from, utan för att jag behöver det till mitt pluggande. Ständigt slås jag av insikter som jag inte hade under konfirmationsundervisningen, nämligen hur respektfullt Jesus möter kvinnor, och hur många kvinnor som jag aldrig fått höra talas om! Varför visste jag vem Sackaios och Nikodemus är, men aldrig hört talas om Salome? Av samma anledning som många kvinnor inte ens är namngivna, förstås. De har inte ansetts vara viktiga.

Ibland tänker jag att det inte är särskilt mycket jag begär som feminist. Jag begär att jag och alla mina systrar av alla kön ska få vara mänskliga. Inte kvinnor, inte män, inte rasifiseras. Att klappar på huvudet och dunkar i ryggen ska vara uttryck för närhet respektive pepp, och inte präglas av förtryck och makt beroende på vilket kön du tillhör. Eller är det för mycket begärt? Är det verkligen bara Jesus som pallar att se en människa i ögonen utan att se sina egna fördomar?

Snoken i boken!

Första gången som jag upptäckte strukturell diskriminering och blev fly förbannad var när jag var knappt en tvärhand hög och kollade på…. väderleksrapporten på tv. Ja. Jo, jag märkte hur vädermänniskan pratade på om Stockholm och Skåne, och sen liksom bara viftade lite subtilt med högerhanden och sa att det skulle bli halvklart till omväxlande i: Norrland. Min lillgamla dagiskropp kokade av vrede och jag skrek: ”Norrland är ju större än halva Sverige!! Och vi är viktigast av alla!! Alla jag känner bor i Norrland!!” (Jag bodde i Medelpad, som ligger i det stora Norrland.)

Mitt stora feministiska uppvaknande skedde året efter gymnasiet. Visst var jag feminist redan innan och såg de orättvisa normerna som jag, mina vänner och alla andra levde under. (I mellanstadiet bildade jag och en kompis föreningen TRAST, Tjejers Rätt Att Slå Tillbaka, vilken egentligen gick ut på att göra skoldagen mer spännande genom ett slagsmål då och då med pojkar som a) blev tacksamma över den lilla uppmärksamhet de kunde få b) fick blåmärken men inte vågade slå tillbaka eller skvallra för fröken). Men, under mitt första år på folkhögskola hittade jag en bok i mitt raggs bokhylla som jag bläddrade lite världsvant i. Det var Einsteins fru av Liv Strömqvist (alltså boken, inte ragget.). Att bli feminist liknas ibland som att ta pillret och komma till Matrix, och JA så var det. Jag hade lika gärna kunnat få vingar eller börjat se ultraviolett ljus, allt uppenbarade sig och jag fattade grejen. 

Vill du fatta grejen? LÄS. Det viktigaste som finns för att förstå feminismerna är att läsa vad andra smarta feminister skrivit innan dig, läs vad syrrorna och brorsorna tänkte och tyckte, läs dig till tacksamhet, pepp, argument, vidgade vyer, ödmjukhet och TOTAL SMARTNESS.

Vilka böcker har varit viktigast för dig? Eller var det kanske en film? Vill du ha ett lästips? Nå, jag är inte den som är den, här är böcker som uppgraderat min hjärna till det bättre:

ALLT av Liv Strömqvist, Sara Granér, Sara Hansson och Alison Bechdel. (ALLT är dessutom i serieform ❤ )

Bitterfittan – Maria Sveland (för alla heterosexuella)

Med uppenbar känsla för stil – Stephan Mendel-Enk

Bibeltolkningens bakgator – Jesper Svartvik

Foxfire – Joyce Carol Oates

Kära Ester! (antologi)

Det finns annan frukt än apelsiner – Jeanette Winterson

Männens ”man”, snubbarnas ”snubbe” och Kungarnas Kung.

Jag har ju lovat att prata lite om hegemonisk maskulinitet, så jag tänkte göra det. En teoretiker som ofta förknippas med att analysera hegemonisk maskulinitet är Raewyn Connell, som skriver väldigt roligt om en har lust att läsa en bok i ämnet. Connell menar att en bör prata om maskuliniteter, alltså i plural, eftersom kön inte är den enda maktordningen. Att se hur maktordningar samverkar med varandra, dvs att se att kön alltid samverkar med etnicitet, klass, ålder och funktionalitet, kallas intersektionalitet.

Nåväl, den hegemoniska maskuliniteten är den maskulinitet som är överordnad alla andra maskulina uttryck och identiteter. I vår kultur är den hippaste positionen för ett liv utan strukturella begränsningar och förtryck: VIT HETEROSEXUELL MEDELKLASS MEDELÅLDERS MAN. Notera att kön, som av en händelse, faktiskt kommer sist. Det här begreppet är viktigt eftersom det nyanserar vår syn på kön, när vi pratar om ”män” eller ”kvinnor”. Notera även skillnaden mot en icke-hegemonisk maskulinitet: SVART HOMOSEXUELL UNG/SKITGAMMAL ARBETARKLASS MAN.

Alltså, även män skapar förtryck gentemot varandra baserat på kön och andra intersektioner, den privilegierade maskuliniteten är beroende av andra attribut. Vi har en bild av ”mannen”, vem han är och hur han ser ut. Han ser ut som typ alla som regisserar långfilm i Sverige och är/har varit stadsministrar. Precis som det finns en extremt smal norm för ”riktiga kvinnor” finns en smal norm för ”riktiga män”.

Förresten, jag bildgooglade Jesus, du vet, en fattig hemlös arbetarklasskille som skulle betraktas som invandrare om han hängde i Sverige. Det här är resultatet:

jesus-in-my-heart-jesus-31696640-1088-1200

Skrämmande hur van jag är med Jesus-porträtt som ser ut som en skäggig Sarah Jessica Parker.

EDIT: Jag har fått lite bra kommentarer, nämligen att hegemonisk maskulinitet även naturligtvis inbegriper att vissa manliga egenskaper är överordnade andra!

Vad avgör vilka de här egenskaperna är? Maskulina egenskaper är oftast dem som kan sättas i direkt motsatsförhållande till föreställningar om särskilt kvinnliga egenskaper. Exempel: ”Män” ”är” starka och påverkas inte av känslor. (Därför att) ”kvinnor”, ”män” som inte uppfyller kraven på uppvisad hegemonisk maskulinitet och barn ”är” svaga och känslosamma. Samma tankeslinga kan göras med många andra egenskaper såsom självständiga/omvårdande, maktlystna/självuppoffrande, och den hegemoniska maskulinitetens mest problematiska centrum: våldsrelaterad/fridsam. När jag skriver våldsrelaterad menar jag att maskuliniteten alltid tvingas förhålla sig till våld från/mot andra maskuliniteter. Som någon klok människa kallade den sociala miljön mellan killar på högstadiet; en låg-intensiv terror.