VAR SÅ LITE KVINNA DU KAN

Det här inlägget handlar om syn på kvinnligt och manligt under antiken och i den tidiga kyrkans kontext. Det är inget mysigt kapitel. Generellt verkar tanken ha varit: Var så lite kvinna du bara kan, då kanske du blir åtminstone okej. Vi återkommer strax till det.

En kvinna som heter Kerstin Aspegren skrev en bok om detta. Hon lever inte längre men var verksam som kyrkohistoriker i Lund. Boken som jag har läst kom 1987 och heter ”The Male Woman – A Feminine Ideal in the Early Church” (Aspegren 1987).

Aspegren läste texter, icke-kristna och senare kristna, från östra medelhavsområdena. Texterna är från tiden mellan 400 år f Kr och 300 år e Kr. Aspegren finner att man tolkade de olikheter man såg mellan män och kvinnor SÅHÄR:  att kvinnor är underlägsna psykiskt, fysiskt, etiskt och intellektuellt, och att mänsklighetens fullkomning och modell är en man.

De flesta grekiska filosofer framförde och förklarade denna tolkning, enligt Aspegren (vissa undantag fanns, det kommer vi till).

Aspegren säger att judiska och kristna filosofer senare ofta utgått från samma sak när de tolkat gamla och nya testamentet – dvs. att tolka olikheter som att kvinnan är underlägsen psykiskt, fysiskt, etiskt och intellektuellt, och att mänsklighetens fullkomning och modell är en man. OCH, så förstår jag Aspegren, detta har gjorts trots att det finns ett annat sätt att se på män och kvinnor i judisk/kristen människosyn eftersom män och kvinnor jämställs inför frälsningen i hos båda.


OKEJ: vilka är då de filosofer och filosofer Aspegren tar upp?

1:a är Platon. Platon kommer med en mängd kvinnoföraktande uttalanden, vilket var gängse kvinnosyn då. Det hänger ihop med hans teori om fortplantning, där kvinnan liknas vid en massa eller en materia helt utan egenskaper. Det hänger också ihop med hans syn på skapelsen, där kvinnan kommer till efter och ur mannen och blir en ”misslyckad man”. Om mannen inte lyckas med att låta förnuftet, som är evigt, styra över hela sin person straffas han genom att återfödas som kvinna. Nästa steg nedåt är att återfödas som djur. Han säger vidare att kvinnors förmåga att tillägna sig dygder inte ens är hälften så god som en mans. Dessa saker var de Platon enligt texterna oftast gav uttryck för. (s.31)

Men han säger också vid ett tillfälle att om kvinnor får samma utbildning som män kan de inneha de högsta positionerna i samhället. Han verkar mena vid detta tillfälle att kvinnor i teorin kan åstadkomma det eviga förnuftets dominans över jaget, vilket ju för Platon är en manlig egenskap enligt skapelseberättelsen ovan.

Aspegren säger att Platons filosofi i stor utsträckning inkorporerades i den kristna traditionen. 

2:a är Aristoteles. Om Platon åtminstone är lite lite förvirrande angående kvinnors förutsättningar att vara jämlika män så verkar Aristoteles kristallklar: kvinnan är en ofullkomlig man (deformed man, Aspegren s.47). Enligt Aristoteles är kvinnor underlägsna män på alla plan och är liksom slavarna var underställda mannen. Kvinnan kan aldrig vara manlig, alltså god och perfekt, som den ideala mannen är.

Hans teori om fortplantning går ut på att mannen har den ”energi” eller ”värme” i sig som krävs för att fostret ska bli till och börja växa. Därför såg han kvinnan som en ofullkomlig man. Han använder i samband med fortplantningen metaforer där mannen är snickaren eller krukmakaren och kvinnan är materialet.

Han talar om att allt som existerar har ett syfte och en funktion. En man kan uppnå detta syfte, en kvinna kan bara uppnå det indirekt – genom att föda en son, helst en som liknar sin far.

Aristoteles inflytande i den kristna traditionen var inte så starkt de första århundradena, då man höll sig till Platon. Senare, framför allt genom Thomas av Aquino på 1200-talet, utgjorde Aristoteles filosofi teologins bas (Aspegren s. 49). Aristoteles har haft ett nästan omätbart inflytande på hela den västerländska och även den kyrkliga synen på kvinnans biologiska och mentala förmågor.

3:e är stoikerna. Stoikerna förespråkade en generell mänsklig etisk jämlikhet. De menade att leva rätt är att leva förnuftigt, och omvänt. Man kan lära sig att leva förnuftigt genom att iaktta den gudomliga ordningen, förnuftet, i kosmos.

Både Gud och människan beskrivs i mer kroppsliga termer hos stoikerna jämfört med tidigare filosofi, det finns ingen motsättning mellan ande och materia.

Alla människor har samma förutsättningar att utveckla dygd och förnuft. Stoikerna menar dock inte att alla människor är jämlika, eftersom de som värderar förnuftet och utvecklar dygd och förnuft står högre än de som inte gör det. Alla – kvinnor och män – kunde dock vara sådana som värderar förnuftet, ordningen. Inget försök att genomföra en förändring av kvinnors ställning i samhället tas dock upp hos stoikerna. Det fanns stoiker som hävdade att alla hade en del av ett slags gudomligt förnuft, men att kvinnor också hade karaktärsdrag som gjorde det opassande för dem att göra det.

4:e, sist men inte minst är Filon. Och det här är är en för mig fram till att jag läste Aspegren en okänd KATASTROF. Filon var en judisk filosof som verkade i Alexandria kring år noll, han arbetade med att förena läsningen av gamla testamentet med tidens filosofi.

Han var influerad av både grekisk och judisk kultur. Hans filosofiska vokabulär har med rätta anklagats för att inte vara enhetlig, men han hade inte en koherent filosofi som mål, utan en väg till frälsning för människan. Hans grej är en allegorisk läsning av judiska texter, vilket dock var en fortsättning på en existerande judisk allegorisk tradition.

Filon talar om frälsning med hjälp av begreppen manligt och kvinnligt. Det manliga – här det förnuftiga – måste helt dominera det kvinnliga – här känslor och påverkan av intryck –  för att frälsning skulle kunna hända. Mannen måste alltså förtrycka känslor och intryck för att bli stark och gudalik – manlig.

Hans tolkning av skapelseberättelsen går ut på att Adam är en fullkomlig människa, här lika med man, som lever i harmoni med Gud. Eva kommer in i bilden och är hos Filon indirekt och även direkt orsak till syndafallet. Adam lyssnar till sina känslor och begär, det vill säga till Eva, och blir därmed dödlig genom syndafallet. Döden är på det sättet också kopplad till kvinnan. Filon säger att Eva visserligen är moder till allt levande, men moder till det som är dödligt, inte till det som är odödligt. Hos Filon kan man tala om en öppen kvinnofientlighet.

Filon är explicit med idealet manlighet, och dessutom ett icke-sexuellt manligt ideal. Han lyfter exempelvis upp Sara (1 Mosebok 18) som ett gott föredöme för att hon lämnat allt feminint bakom sig, det vill säga hon slutade ha mens. Han lyfter fram andra som ”goda” exempel för att de förnekar sin sexualitet. Manlighet är ett villkor för andlig uppbyggelse, andlig utveckling.

Filon hade trots allt detta en idé om att när en man kommit till en viss fas på vägen till perfektion ska han efterlikna en kvinna så att han blir undergiven. Men man kan här knappast tala om en uppvärdering av kvinnan, menar Aspegren, eftersom det är karaktärsdraget att vara helt undergiven han då är ute efter.

Enligt Filon blir enda möjligheten till ett etiskt gott liv och till frälsning för kvinnan att gå emot sin egen natur (känsla/perception) och bli manlig. Aspegren menar att detta är högst avgörande för den kristna traditionen: här grundläggs sambandet manlig-perfekt-icke-sexuell.

Filon hade senare stor påverkan på kyrkans bibeltolkning och kristna teologers sätt att förena bibeltexterna med filosofin.

OKEJ: GE OSS DÅ EXEMPEL PÅ HUR DETTA HAR PÅVERKAT BIBELTOLKNING OCH TEOLOGI GENOM HISTORIEN.  Aspegrens exempel är apokryfa berättelsen om Tekla, som klär ut sig till man och döper sig själv och predikar med Paulus. Man kan ju ockaå exempelvis klura på 1 Tim 2:11-15 i ljuset av Filon. Men det är ett annat blogginlägg.

Sv.prvomucenica Tekla ravnoapostolna

(Det här var ett inlägg av ny bloggperson: Louise)