Funderingar efter en dag om kristen feminism

I helgen ägde en historisk konferens rum. En hel dag ägnades åt ämnet kristen feminism, och det var helt fantastiskt underbart och intressant och trevligt att frottera sig bland en massa andra kristna & feminister och ta del av människors klokskap och funderingar.

En fråga som ställdes under dagen, och som stannade kvar hos mig, var frågan ”Vad kan den kristna tron bidra med till feminismen?” (det omvända är ju helt uppenbart). På tåget på väg tillbaka till Stockholm från Göteborg fick jag tid att fundera, och kom fram till tre saker som jag tycker att min kristna tro kompletterar min feminism med:

  1. Hopp om en slutgiltig befrielse från patriarkatet i och med Gudsrikets ankomst, vilket innebär att patriarkatets avskaffande till syvende och sist inte hänger på mig och mina medfeminister utan på högre makter med mer ork och tålamod än oss.
  2. Förlåtelse för våra synder och en medvetenhet om att vi alla är syndare, vilket kan behövas i ett feministiskt klimat där påhopp av olika slag av många anses okej så fort någon uttrycker okunskap eller råkar säga något dumt. (Missförstå mig rätt, jag tycker att en bör säga ifrån när någon uttrycker något sexistiskt/rasistiskt/transfobt etc. men att mobba andra feminister för att de tycker eller tänker fel tycker inte jag känns särskilt feministiskt…)
  3. Helgelse som en process där vi blir rimligare människor. Jag tycker att det känns skönt att tänka att både jag själv och jobbiga människor jag stöter på har potential till bättring.

Vad har ni andra för tankar kring den här frågan?

Annonser

Hälsningar från Guds rike

Minns ni den där horribla debattartikeln som 22 pingstpastorer skrev under och tidningen Dagen publicerade, den där de påstod att homosexuella inte ärver Guds rike?

Eftersom pastorerna uppenbarligen fått något om bakfoten (vilket många vettiga debattörer och skribenter upplyste dem om efter deras utspel) var vi några som bestämde oss för att i kreativ och ickevåldslig anda skicka våra varmaste hälsningar till var och en av pastorerna från det Gudsrike de påstår att inte alla har tillgång till. Gud rike är nämligen mitt ibland oss, och vi är redan där!

IMG_20150817_131223 IMG_20150817_141240

IMG_20150817_131326

11140753_10153174391900432_2581652613164300393_n IMG_20150817_131042

Vi hoppas att de blev glada (och omvända)!

Betraktelse på internationella kvinnodagen

Agenda

För ett år sedan, på internationella kvinnodagen, skrev min vän Marita ett meddelande till några kristna systrar, däribland mig, där hon bedrövat konstaterade att ingen församling i Stockholm firade 8:e mars. Sedan dess har vi konspirerat. Först var planen att göra ett fanzine, men sedan blev det en mässa. I tisdags höll vi den som en upptakt inför idag, och det var fantastiskt fint på alla möjliga sätt. Eftersom jag tror att betraktelsen vi delade med oss av är värd att dela med fler publicerar jag den också här (första delen har Marita skrivit, jag har skrivit den andra). Varsågoda!

* * *

Den gången satt jag på kyrkbänken och hen stod vid predikstolen och skulle leverera en betraktelse. Just då befann sig hen i ett mellanförstadium mellan man och kvinna. Hen läste ur första Moseboken: ”och Gud skapade människan, till sin avbild skapade Gud henne – till man och kvinna”  och just där och då hände det något med den texten som skulle förändra min Gudsbild för alltid och fördjupa min relation till Gud. Ett gnagande motstånd mot den passagen i skapelseberättelsen jag upplevt som skavde rejält, blev plötsligt en religiös uppenbarelse.

Till sin avbild skapade Gud h-e-n-n-e. Alltså var även jag som kvinna skapad till Guds avbild. Och Gud var utom rimlig tvivel om inte bara kvinna, så också kvinna. Och sen: till m-a-n-o-c-h-k-v-i-n-n-a skapade Gud h-e-n-n -e. Sen den gången har hen som den gången läste sin betraktelse och började den med att läsa ur första Moseboken förblivit den mest Gudlika personen jag mött och sen dess har jag överallt där jag gått och människor rört sig sökt efter henne utan resultat. Kanske för att händelsen var en religiös uppenbarelse. Den tydligaste jag kanske haft.

Skapelseberättelsen var inte det enda passagen i Bibeln som jag har haft svårt med. Som kristen kvinna är det efter alla patriarkala läsningar och filtreringar, den heliga skriften inte alltid så lätt att känna sig bekväm i. Det har varit mycket svårt att särskilja Guds ord från människans, i bemärkelse ( mäns ) tolkning. Att det fortfarande är mest kvinnor som sitter på kyrkbänkarna och lyssnar till den nästan absurda upprepningen av manliga pronomen har för mig mycket varit något av en paradox. Herre, härskare, far, son o.s.v .

Jag minns att jag innan puberteten gillade mycket tankefiguren att vi som kristna skulle sträva att leva Jesuslikt, iklä oss Jesus. Det var en fullständig självklarhet då. Men när jag kom in i puberteten stod min könsmognad i vägen för att relatera till den tankefiguren.

Gradvis och omärkbart blev det allt svårare att iklä sig Jesus med skägg och snopp.

Jag växte sakta men säkert ifrån Jesus, ungefär samtidigt som jag slutade leka med pojkar på samma villkor som jag lekte med flickor. Det skulle dröja länge, ja, ungefär till det att jag fick medvetenhet om hur vi socialiseras till könsroller genom att egenskaper knyts till kön, tills jag kunde  återupptäcka och återuppskatta den kristna dimensionen att iklä sig Jesus. Med en feministiskt analys blev Jesus större än sitt kön. Jag kunde också se att de egenskaper som Jesus uppvisade under sin tid som människa på jorden motsvarade mer de egenskaper som knyts till kvinnor än de som knyts till män genom socialisering. Omsorg om de minsta, den varma famnen, pedagogen Jesus. Nu började jag i stället fundera på om det inte borde vara betydligt svårare för socialiserade pojkar att hitta identifikation i Jesus i ett patriarkalt samhälle. Dittills hade jag varit upptagen med mina identifikationsproblem men nu började jag också fundera över pojkars eventuella identifikationsproblem. Hur lyckades dom hantera det? Det gick upp för mig att Jesus var enda personen av manskön som unga pojkar spelade gitarr för och besjöng med de ljuvligaste kärleksångerna. Det är något rörande vackert homoerotiskt över alla dessa unga väna kristna pojkar med långt hår och  gitarr som sjunger ut sin kärlek för Jesus. På något sätt har det kommit att bli en omvälvande insikt  för mig att den kärlek som Gud och Jesus öppnar för är en gränsöverskridande kärlek bortom om heteronorm, kön och det begränsande i det könsdelade samhället. Störst av allt är kärleken och Gud är större än kön. Gud är alltid större –  och Gud skapade människan, till sin avbild skapade Gud henne – till man och kvinna, till sin avbild skapade Gud h-e-n-n-e.  Till m-a-n-o-c-h-k-v-i-n-n-a skapade Gud h-e-n-n e, och Gud såg att det var gott. Det var den sjätte dagen.

* * *

Jag har länge störts av att Jesus, när han skulle välja ut sina apostlar, då valde han bara ut en skara snubbar. Om nu Jesus, som Marita säger, genom sitt sätt att vara och agera uppenbarades bortom människors föreställningar om kön – hur kunde Jesus då råka rekrytera 12 män till sin innersta krets? Och varför skulle jag vilja vara lärjunge åt nån vars innersta krets enbart består av snubbar?

För att kunna förstå detta tänker jag att vi måste titta närmare på Jesu utvidgade umgängeskrets – vilka hängde Jesus med mer än apostlarna? Jo – fattiga, sjuka, utstötta och TJEJER.

Ja, enligt evangelierna hade Jesus en massa tjejkompisar. I Lukas kapitel åtta kan vi läsa att både de tolv apostlarna och ”några kvinnor” följde Jesus vandring från plats till plats. ”Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.” Någon har sagt att det bara är om dessa kvinnor som ordet ”tjäna” används i evangelierna – jag är inte teolog, så jag vet inte alls om det stämmer, men vi vet från Jesu lära att tjänandet är det som karaktäriserar det sanna lärjungaskapet.

Och varför ville de här kvinnorna hänga med Jesus och hjälpa honom och hans grabbgäng med sina tillgångar? Kanske var det för att Jesus inte på något sätt tycks vara intresserad av dem som sexuella objekt eller som strukturellt underordnade personer att härska över. Jesus verkar ha varit intresserad av av dem som personer, av att bli deras vän. Jag läste någonstans att det här med att Jesus hälsade på hemma hos Marta och Maria på egen hand var extremt opassande på den tiden. Det rådde nån slags idé på den tiden om att män inte ens kunde titta på kvinnor utan att upptändas av lust att begå övergrepp mot dem. Och ändå hängde Jesus med de här kvinnorna på egen hand. Och varför? Jo, för att byta mat mot undervisning, äta middag tillsammans med dem och samtala om Gud.

Kvinnorna följde Jesus överallt – även dit där inte apostlarna tycks ha följt med. En mängd kvinnor följde honom längs Via Dolorosa. Troget står, enligt Johannesevangeliet, Jesu mor och hans syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala vid korset när Jesus dör. I Markusevangeliet står det att Maria från Magdala, en annan Maria och Salome stod en bit från korset. Dessa kvinnor hade följt med Jesus och tjänat Jesus när han var i Gallilleen. Utöver dem var där också många andra kvinnor som följt honom till Jerusalem. Här står vad jag vet inget om var apostlarna höll hus – men vi vet ju att Petrus under natten förnekat att han ens kände Jesus. Kvinnorna följde Jesus in i döden och genom döden. De var de sista vid korset och sedan de första vid graven.

De första som den uppståndne Jesus uppenbarar sig för är således också det kvinnor. I Lukasevangeliet kan vi läsa att det är Maria från Magdala, Johanna, och Maria som är mamma till Jacob som kommer till graven för att smörja Jesu kropp som först får veta att Jesus uppstått. I Markus är även Salome med. I Johannes är det bara Maria från Magdala som tillslut är ensam kvar vid graven och gråter över att kvarlevorna från hennes vän är borta innan hon strax därpå ensam är den första som får möta den uppståndne Jesus. Apostlarna har låst in sig någonstans för att sörja Jesu bortgång tillsammans (men de hade tydligen ingen tanke på att smörja hans kropp), och när kvinnorna berättar vad de sett och hört tror de inte på dem utan viftar bort det som ”prat”. Det kan argumenteras för att anledningen till att kvinnorna var de första som fick reda på att Jesus hade uppstått var för att de helt enkelt var de första vid graven. Men det är just det som är poängen. DE VAR DÄR. Apostlarna var det inte – de satt som sagt istället och gömde sig någonstans.

Så varför kallade Jesus tolv män som när det blev skarpt läge svek honom?

Jag tänker att han kanske kallade dem för att de inte själva hade valt honom, på det sätt som kvinnorna valde honom? Kanske behövde Jesus en inre krets av sköna snubbar för att andra sköna snubbar skulle våga följa denna märkliga människa som kommit för  att omkullkasta alla möjliga hierarkier? Om detta kan jag bara spekulera. Men vi vet att alla de här kvinnorna; Maria och Marta, Susanna, Salome, Johanna, Maria från Magdala, och många fler. De valde Jesus för att de förstod att Jesus kommit med befrielse för dem och de förstod vad Jesus menade när han sa att den största människan är den som tjänar andra. Deras hängivenhet och trofasthet visar oss idag att Jesus var sann befrielse för dem som valde honom av fri vilja, och därför kan jag tro att Jesus är befrielse också för mig. Dessa våra systrar visar att evangeliet inte är ett evangelium för de med mest makt och inflytande utan ett evangelium för alla människor och därför bör vi överallt där evangeliet förkunnas berätta om dem och vad de gjorde och komma ihåg dem. Så tack Maria och Marta, Susanna, Salome, Johanna, Maria från Magdala, och alla andra.

Låt oss nu följa i spåren av tjänande systrar!

(Betraktelsen avslutades med att vår syster Sofia spelade Till barrikaderna på piano. Det var så vackert att jag ville gråta.)

Vad innebär det att vara kristen feminist?

Jag tycker mig se och höra frågan i rubriken diskuteras allt oftare. Inte minst i det drygt halvårsgamla forumet på Facebook med samma namn, alltså Kristna feminister. Innebär det något särskilt att vara just kristen och feminist? Är det skillnad på att vara religiös feminist och sekulär feminist?

Svaren på huvudfrågan och dess underfrågor är möjligen lika många som det finns människor som kallar sig för just kristna feminister, och varför just jag, just nu, tänker bidra med ännu ett svar på den här frågan är för att jag tycker att diskussionen så många gånger handlar om vilken slags feminist som en kristen kan vara snarare än vilken slags kristen en feminist blir.

Jag tänker nämligen att jag personligen snarare är en viss slags kristen än en viss slags feminist. Inte för att den enda dikterar villkoren för den andra, men för att den ena (ideologin) får mig att se den andra (tron) i ett annat ljus.

Jag tänker att olika ideologiska och teologiska tillhörigheter varken är additiva eller åtskilda. Alltså, som kristen och feminist är jag varken en ”kristen feminist” eller kristen å ena sidan och feminist å den andra. Min poäng är att det omöjligt går att definiera en kristen feminism som hos alla som är både kristna och feminister blir produkten av deras två trossystem, lika lite som det går att vara kristen och feminist utan att den kristna tron påverkar och påverkas av feminismen.

Att min kristendom påverkats mer av min feminism än vice versa beror nog helt enkelt på att jag var kristen innan jag blev feminist. Med andra ord villkorades min feminism redan av min tro. Eller snarare: den välkomnades av min tro. Den kompletterade min tro. Blev en del av min tro.

Jag har aldrig känt ett behov av att definiera mig som en viss typ av feminist med anledning av min tro, för min tro strider inte mot min feminism. Däremot har det ljus som feminismen kastat över min tro fått mig att förstå att det som i kyrkan redan skavt mot mina övertygelser kanske faktiskt inte är av Gud utan av något annat och därför inte behöver vara en del av min tro.

Manlig dominans till exempel. Eller missionens samröre med kolonialismen. Eller relationen mellan förtryck och religiösa institutioner.

I feminismens och kristendomens kärnvärden kan jag inte se en motsättning, och därför kan jag inte se att de villkorar varandra mer än så. Hur tänker ni andra, skribenter och läsare?

Recension: Feminism och kyrkan

Den här recensionen är tidigare publicerad i Dagens Seglora, men eftersom jag tycker att det passar bra här och bloggen för tillfället inte uppdateras allt för ofta publicerar jag den även här. Boken kan du låna på biblioteket eller köpa här.

feminismochkyrkan Det pågår en feministisk väckelse i Sverige. Alla som under valrörelsen gått på en tillställning i Feministiskt Initiativs regi kan vittna om dess likheter med ett gammalt hederligt väckelsemöte. Även inom kyrkans väggar, denna institution med sin historia av både makt, solidaritet och förtryck, börjar feminismen spira på nytt. Frågor om emancipatoriska praktiker och feministteologi är inte längre ett ämne för dedikerade teologer utan avhandlas plötsligt på frikyrkliga tillställningar runt om i landet.

”Så hur kan kyrkan göra motstånd mot patriarkatet och bli en fristad från könsstereotyper?” frågar redaktören Lina Mattebo i inledningen till antologin Feminism och kyrkan, en bok som ligger väl i tiden. Frågan är en ljuvlig sådan att inleda en feministisk skrift med. Att kyrkan bör göra motstånd och att det ligger i linje med hennes uppdrag är konstaterat redan innan frågan ställs. Utgångspunkten är därmed varken om eller varför utan hur.

I antologin kommer en mängd olika perspektiv på jämställdhet till uttryck och i den drygt hundra sidor långa boken undersöker tio skribenter och två illustratörer vilket förhållande som råder och bör råda mellan feminismen och kyrkan. Är de gamla goda vänner eller flörtar de bara med varandra på avstånd?

Mattebo inleder boken med en kort redogörelse över frikyrkans historia och skissar en bild av hur väckelskristna innan samfunden formades och började avskilja pastorer förkroppsligade det kristna jämlikhetsidealet, men att frikyrkan i takt med att den blev mer och mer institutionaliserad också blev mer och mer patriarkal.

Ändå tycks poängen, snarare än att utmana kyrkan att ta itu med sina tillkortakommanden, vara att lyfta fram att kyrkan i grunden är mer feministisk än många tror. Lite som ett ”in your face” till alla de kristna som kallat feminismen ”aggressiv” och ”elitistisk” för att legitimera ett fortsatt liv och leverne i enlighet med rådande maktordningar. Genom hela antologin återkommer det som Mattebo inledningsvis kallar ”den urkristna visionen”: nu är ingen längre man eller kvinna utan ett i Kristus Jesus!

De män som eventuellt känner att feminism aldrig handlar om just dem behöver inte misströsta i sin läsning. Några av texterna handlar specifikt om maskulinitet och Bosse Parbring uppmanar i sin text män med makt att ta den feministiska kallelsen på allvar. Detta genom krasst konstatera att ”om jag fortfarande talar oftare och längre än kvinnor i talarstolen spelar det ingen roll om jag kallar mig feminist”.

Mest fastnar jag för Johanna Wickbergs skickligt tecknade serier som erbjuder minst lika mycket teologisk reflektion som texterna de flankeras av. Den första av de två serierna problematiserar just mansrollen och blandar på klassiskt feministiskt serietecknarmanér hejdlöst roliga bilder med hänvisningar till vetenskapliga studier som stöd till de teser som presenteras. Slutsatsen? Att kvinnor (och Jesus) är utomordentliga förebilder i kristet leverne.

Som så ofta då feminismen ska presenteras som något gångbart på alla kyrkliga bakgator håller sig många av textförfattarna på behörigt avstånd från frågor om heteronormativitet och homofobi. Ninna Edgardh vågar sig dock på att härleda mäns generella överordning till den heterosexuella normens makt över våra liv. Även Johanna Gustafsson Lundberg närmar sig en feminism som rymmer mer än ”jämställdhet mellan kvinnor och män” genom att (om än kort) tala om queerteologi och lyfta fram genusvetenskapens betydelse för feministiska problemformuleringar även inom kyrkans väggar.

Gustafsson Lundberg är i antologin också ensam om att peka på riskerna med att sätta sin tilltro till en ”ursprunglig” kristen feminism, en feminism som är sig själv nog utan input från sekulära strömmingar. Resonemanget sätter ord på den farhåga som väckts hos mig under läsningens gång: att böcker som denna ska fungera som en klapp på axeln till en kyrka som försöker återerövra feminismen som ideal utan att behöva göra avkall på de föreställningar om makt och ordning som hon håller kär.

Om avsikten med antologin Feminism och kyrkan varit att skapa en lättläst och tillgänglig bok som snarare inbjuder än utmanar, då uppfyller den alla gånger sitt syfte. Kanske kommer den att omvända en och annan tvivlare, i synnerhet sådana som redan står och vacklar på tröskeln till det feministiska. För de mer djuplodande analyserna och den mer svidande kritiken av en kyrka som faktiskt inte håller måttet får vi dock vända oss någon annanstans.

Och kanske är det till varandra vi ska vända oss? Genom den handledning med samtalsfrågor som läsaren av antologin kan ladda ned uppmanas vi att använda boken som utgångspunkt för vidare samtal, och jag kan verkligen se framför mig hur boken i all sin tillgänglighet kan användas i både bönegrupper och studiecirklar. I rätt händer kan boken nog också leda till mer visionära och omstörtande samtal än den till en början ser ut att inbjuda till. Låt oss nu se till att dessa samtal äger rum!