Feminism på Frizon

Ni som följt den här bloggen ett tag vet nog att jag har ett kluvet förhållande till festivalen Frizon. Via muntlig, och tillförlitlig, källa har jag hört att könsfördelningen män/kvinnor bland de band som bokats av Frizon (alltså inte de som spelar i Bildas tält) ska vara 50%/50%. Jag är skeptisk till min natur och tror det inte förrän jag ser det med egna ögon, så någon vänlig själ kan väl som förra året sammanställa det hela åt oss? Så kan vi prata om det sen.

Nu tänkte jag nämligen prata om roligare saker, nämligen att jag och Johanna, min syster i Kristus som jag startat detta bloggkollektiv tillsammans med, ska snacka feminism på Frizon. Det som var tänkt att bli ett seminarium blir, för att göra en lång och tråkig historia kort och inte lika tråkig, istället ett panelsamtal med oss och en till. Kom gärna och lyssna på oss om du ska på Frizon! Jag är nervös och behöver all pepp jag kan få.

1

Något annat som jag tycker att ni ska lyssna på är Sabines samtal om feminism som ni kan se nedan. Dit ska i alla fall jag gå och lyssna!

2

Övrigt som kan intressera en kristen feminist på denna festival är Mod att vara sexig, Varför behövs det fler kvinnliga pastorer?, Snask, snusk eller slaveri och Hur är det att vara homosexuell och kristen?. Har jag missat nåt? Tipsa gärna i kommentarerna!

Ps. Om nån skulle tycka att det blir för mycket feminism så kan en också lyssna på ett samtal med Marcus ”den aggressiva avarten av feminismen ägnar sig ofta åt att skuldbelägga alla män” Birro eller ett samtal om främlingsfientlighet som Christoffer ”antirasister spär på spänningen mellan grupperna vi och dem” Abrahamsson deltar i. Just sayin’. Ds.

Annonser

Epilog: Jämställdheten på Frizon

Eftersom jag tjatat så mycket om Frizon i den här bloggen vill jag berätta att jag, Natanael och tre personer ur frizonledningen satte oss ned en kväll och pratade om det här med jämställdhet, varför det är viktigt att boka jämställt, varför det blir som det blir och vad vi kan göra åt det. Det var ett mycket trevligt och bra samtal och det känns väldigt bra att vi blev tagna på allvar med våra åsikter och funderingar.

Dagen därpå sattes följande flyer upp utanför Världens tält (där bland annat jag & N huserade) och där inne satt stora tomma blad där besökarna kunde skriva upp tips på kvinnliga musiker i olika genrer.

Bild 2013-08-17 kl. 23.38

Resultatet sammanställde Natanael, och det kan ni läsa här. Frizonledningen har så klart fått en egen kopia. Vi väntar med spänning på nästa års artistsläpp och hoppas att det kommer att vara mer rättvist och jämställt!

Ps. Såg precis att Jämställd festival publicerat en granskning av Frizon där de intervjuat Frizons (manlige) bandbokare.

Det här med män och musik

Ursäkta mitt tjat om den här festivalen Frizon. Men den nalkas. Och då jag tittade i programmet för att se vad som ska äga rum i det tält där jag & vän har ansvar för café och funktionärer, och där det i år av någon typ av anledning placerats ett dansgolv nattetid ser jag att: TRE AV TRE DJs SOM SKA SPELA ÄR MÄN.

REALLY?!

Tips till Frizon: om det var omöjligt att hitta en endaste brud som kan snurra plattor så kan ni väl anordna i en DJ-workshop nästa år, för att öka beståndet? (Eller fråga mig eller någon annan med koll om tips på DJs som är kvinnor.)

Läsarfråga: förändra eller lämna åt sitt öde?

Härom dagen fick jag en fråga av en läsare, tillika vän, som apropå mitt inlägg om Frizon undrade:

varför [är det] viktigt att lägga energi på att försöka kvotera in kvinnor i hierarkiska strukturer (som frizon). jag kan se att det är viktigt av pedagogiska skäl, men det finns ju också problem med det?

Det här är absolut en relevant fråga! Visserligen ingen fråga jag själv skulle ställa mig i det här sammanhanget eftersom jag anser att Frizon jämfört med mycket annat är rätt harmlöst, dock går den att applicera på alla möjliga organisationer och system som människor kämpar för att förändra.

Jag tänker först och främst på bolagsstyrelser när jag får den här frågan. Där blir problematiken extra tydlig. Jag tycker att det är obeskrivligt fånigt att så många män genom tiderna kvoterats in i dessa, vilket gjort många av dem mer än lovligt mansdominerade. Därför hejar jag gärna på de som brinner för att förändra detta & kvotera in lika många kvinnor som män i dessa tokiga institutioner.

Samtidigt måste jag dock inse att jag, då jag inte tror på ett kapitalistiskt system utan hoppas på något annat, inte kunde bry mig mindre. Jag lägger hellre min energi på andra saker. Ska jag då inte uppmuntra andra att göra detsamma? Ska vi verkligen lägga energi på att förändra system som vi i grunden inte tror på?

Sedan tänker jag på kärnfamiljen. Ytterligare en institution jag inte gillar. Också många gånger skadlig och destruktiv. Ska vi lämna den åt sitt öde också, bara för att vi inte gillar den? Eller ska vi reformera den, i väntan på något bättre? Här blir min inställning mer självklar. Kärnfamiljen kan inte lämnas åt sitt öde. Åtskilligt har gjorts och mer kommer att göras för att det ska bli drägligt att leva i den för de som väljer eller tvingas in i det sättet att leva. Det utesluter dock inte att det existerar alternativ parallellt med det normativa (människan ääääälskar ju att kunna välja!), och där läggs det så klart också energi på att bygga hållbara alternativ. Vi är tillräckligt många för att kunna göra både och.

Jag tänker också att det handlar om solidaritet med människor som inte tänker som vi. Okej, jag gillar inte kapitalism, men visst kan jag unna de som gör det att åtminstone få ha det jämställt på sin arbetsplats? Och okej, jag tycker att kärnfamilj är ett uttjatat koncept, men visst vill jag att de som lever så åtminstone ska få leva en någorlunda jämställd kärnfamilj?

Likadant kan en tänka kring förvärvsarbete, statliga institutioner och högre studier.

På tal om det sistnämnda förresten: Genusvetenskapen kom ju som en frisk fläkt till universiteten då åtskilliga människor tröttnat på mansdominansen och pseudovetenskapen i den akademiska världen, världen över. Människor valde att reformera, föra upp sina frågor på agendan och skapa ett eget forskningsfält. Inte lämna, utan förändra.

Jag tänker likadant kring Frizon: Nej, det är inte en perfekt tillställning, men den har potential. Och nej, det är inte klockrent att hägna in ett område och tvinga folk att betala för att komma in, det kan jag hålla med om. Men Frizon är en för viktig tillställning för att vi ska strunta i den. Och jag tänker bry mig ända tills det finns ett bättre alternativ som jag kan lägga min energi på.

Frizon 2013

En av våra läsare tog mig på orden då jag föreslog att någon skulle kunna räkna på hur könsfördelningen ser ut på Frizon i år och sammanställde den statistiken på samma sätt som jag gjorde förra året:

jamstalldhetfrizon2013

Om vi jämför med förra årets statistik ser vi alltså att det är större andel kvinnor och mindre andel män som är talare i år. Vad gäller musikakterna är det en mindre andel mansdominerade akter i år men också en mindre andel kvinnodominerade akter. Med andra ord är andelen mixade akter eller akter med okänd könsfördelning större i år. Vad gäller det övriga programmet, det som skulle vara jämställt i år(?), är sifforna sämre än förra året. Andelen kvinnodominerade akter har minskat och andelen mansdominerade akter har ökat.

jamstalldhetenpafrizon

Alltså. Halvtråkiga talarsiffor. Lite bättre musiksiffror. Sämre kultursiffror. Still no jämställd festival.

Nej Frizon, det här är inte jämställdhet!

För ett tag sedan publicerades det ett inlägg i den kristna festivalen Frizons blogg med rubriken ”Jämställdheten på Frizon”. Skribenten, som enligt egen utsago är ”övertygad och stolt feminist” (yay!) skriver detta som svar på ett tweet till festvalen från vår vän Natanael:

Som svar till Natanael presenteras i svepande ordalag hur Frizons ledning arbetar och tänker kring frågor som rör jämställdhet:

För en feminist som jag, som ofta känner mig tjatig och jobbig i inte minst frikyrkliga sammanhang när frågor kring genus kommer på tal, var det fantastiskt att få börja i Frizons ledningsgrupp förra året. Under ledningsmötena har jag flera gånger slagits av hur jämställdhet är en ständigt levande fråga och ett glasklart mål i planeringen av Frizon. Jag behöver inte kämpa ett endaste dugg. Jag behöver inte känna mig det minsta jobbig eller tjatig. Vi hjälper alla till att föra upp genusfrågor på agendan, hela tiden. Jag är ganska säker på att jag kan tala för alla oss i ledningsgruppen när jag säger att vi är helt överens om att ett fulländat Frizon är ett jämställt Frizon. I diskussioner kring potentiella medverkande hejdar vi oss om vi inser att vi föreslagit för många av det ena könet. Står valet mellan två personer och den ena tillhör ett underrepresenterat kön, då frågar vi i princip alltid den personen först. På våra önskelistor över medverkande ser vi till att ha en ungefärlig 50/50-fördelning av manliga och kvinnliga.

Inlägget fortsätter sedan med ett mer specifikt svar på Natanaels fråga, som inleds med:

Jag fick magont när jag såg siffran. Hur blev det så, när våra intentioner var helt andra?

Det finns egentligen inga ursäkter. Vi kan inte skylla på att det inte finns tillräckligt många kvinnliga musiker som kan vara intressanta för Frizon, för det gör det. Vi kan inte säga att tjejer måste visa framfötterna mer och våga synas, för det finns det väldigt många som gör och gör de inte det måste vi istället fundera på vad det beror på.

Vi kan konstatera att vi i år inte har nått upp till vårt mål om en 50/50-fördelning av medverkande inom musik-delen. Musiken är bara en del av Frizon, men ändå. Vi kan försöka förklara oss på olika sätt.

Och därpå följer diverse (mer eller mindre tveksamma) förklaringar till den skeva fördelningen, ett vridande och vändande på siffror och ett konstaterande: den slutgiltiga könsfördelningen kommer att bli bättre än den Natanael presenterat och på kulturscenen kommer det i år att vara 50/50 kvinnor/män.

Inlägget avslutas med:

Så ja, vi skäms över skev könsfördelning bland band och artister i år. Trots att man kan räkna på olika sätt och vända och vrida på det, inser vi att vi inte har nått vårt mål. Samtidigt är vi superstolta över alla våra bokningar och tror att de kommer att leverera fantastiskt bra grejer och tillsammans med festivaldeltagare göra Frizon till sommarens höjdpunkt. Vi är också superstolta över att vara en av de mest jämställda (kanske DEN mest jämställda?) frikyrkliga sammankomsterna i Sverige när det kommer till talare och lovsångsledare i gudsjänster och seminarier. Och jag, tjatfeministen, är superstolt över att få tillhöra en otroligt genusmedveten planeringsgrupp för en festival inför Gud där begreppet jämställdhet inte stressas in i sista stund utan finns med tydligt från allra första början. En festival där jämställdhet inte är en bonus, utan en självklarhet i grunden. Åtminstone är det den väldigt tydliga intentionen.”

Frizonledningen är genusmedveten, Frizon är kanske den mest jämställda frikyrkliga sammankomsten, det finns en medvetenhet kring den skeva fördelningen, det jobbas på den och det beds om ursäkt för att Frizon inte kommit längre. Visst låter det bra? Eller?

Uppenbarligen är jag inte helt nöjd, annars skulle jag inte sitta här och skriva. Nu har inte jag någon insyn i hur Frizon arbetar och hur könsfördelningen kommer att se ut i år, men risken, som jag ser det, med att skriva den här typen av inlägg är att sopa problemet under mattan. För den oinsatte låter det onekligen som att Frizon är på god väg mot en jämställd festivalscen och att den goda tonen och de många ursäkterna gottgör för den bit som är kvar.

Anledningen till att jag reagerade så fort jag läste det där inlägget var att jag och en vän för ett tag sedan satt och räknade könsfördelningen i förra årets festival. Jag letade fram våra gamla siffror, räknade igen och förde in dem i en tabell. Resultatet? 79% mansdominerade musikakter! Kan en festival ”där jämställdhet inte är en bonus, utan en självklarhet i grunden” inte åstadkomma bättre än så?

(När jag har räknat har jag räknat på samma sätt som Jämställd festival räknar, alltså:

”Vi räknar en kvinnodominerad som en akt där minst 50% identifierar sig som kvinnor. En mansdominerad akt är en akt där minst 50% identifierar sig som män. ”Mixat” betyder att det antingen är 50% män och 50% kvinnor eller att artisterna inte identifierar sig med något kön alternativt att vi inte känner till vilket kön artisterna i den akten har. En akt är en soloartist eller ett band.”

Med andra ord räknas band bestående av en kvinna och fyra män, liksom band bestående av två kvinnor och fyra män (två vanliga konstellationer) som mansdominerade och inte som ”akter med kvinnliga medverkande” som Frizon kallar dem)

jamstalldhetenpafrizon

Här ovan har ni alltså min sammanställning (med reservation för att jag kan ha räknat fel eller missat något såklart, men jag tycker mig ha tillräckligt på fötterna för att säga att det var ungefär så här det såg ut). Första kolumnen och första cirkeldiagrammet visar på fördelningen av talare. 60% av dem var män, 33% av dem var kvinnor och 7% av dem talade i par om en man och en kvinna. Är detta jämställdhet? Nej, men det är på väg mot det. Bland seminarieledarna var det i princip 50/50 kvinnor/män, men vad hände när ledningen bokade ledare för de lite ”tyngre” seminarierna, ”Seminarium deluxe”? Tydligen hittade de inga kvinnliga teologer som kunde ta sig an ett enda av de seminarierna. (Typiskt mönster förresten, många organisationer är jämställda eller kvinnodominerade ”on the ground” medan andelen män ökar i samma takt som statusen ökar. Jämför till exempel könsfördelningen bland studenter på grundnivå med könsfördelningen bland professorer på högskolorna och universiteten i det här landet om ni får lite tid över en dag.)

Näst längst ned ser vi det ”Övriga programmet”, vars innehåll med Frizons vokabulär delvis går under kategorin ”kultur” som i år tydligen skall ha en jämn könsfördelning. Förra året bestod det övriga programmet istället av 53% mansdominerade akter, 21% (läs: mindre än en fjärdedel!!!) kvinnodominerade akter och 26% mixade akter. Här går det verkligen att boka bättre!

Efter dessa konstateranden är det dags att återvända till den dystraste delen av statistiken, nämligen det som startade det här lilla samtalet: musikakterna. Jag måste säga att jag är förvånad över hur stor del av akterna som Frizon bokade förra året som är män. Jag skriver ut siffran igen: 79%!! 79 fuckin’ procent! Det är exakt lika dåligt som de största festivalerna i Sverige förra året! EXAKT lika dåligt. Jag kände mig tvungen att räkna om och plocka bort hela Bildascenen (eftersom den nästan enbart bestod av män, och jag ärligt talat inte vet om det är Frizon som bokar den), men siffrorna ser då nästan lika illa ut: 77% mansdominerade akter.

Enligt frizonledningens blogginlägg är Frizon på god väg att bli en jämställd festival, men är det här jämställdhet? Nej! Jag betvivlar inte att Frizon är en av de mest jämställda kristna sammankomsterna, men det räcker inte. Det är bara är riktigt sorgligt konstaterande. I den bästa av världar har Frizon skärpt sig betydligt till i år, annars tycker jag att det är dags att kalla saker vid dess rätta namn, kalla mörkret natt. Detta, mina vänner, är nämligen sexism.

Sist men inte minst, en film från den ovan nämnda organisationen, Jämställd festival:

Så Frizon, vi vill att ni ska bli en jämställd festivalscen. På riktigt.

Ps. Frizons festivalschema är visst klart för i år, så den som känner sig nödgad får gärna räkna på hur fördelningen ser ut i år och jämföra det med de gamla sifforna. Vi tror och hoppas ju nämligen att det går framåt även för Frizon Ds.


Ett litet förtydligande som kom till oss i en kommentar: Frizonkontoret bokar inte Seminarium Deluxe (det gör ÖMS) & Bildascenen (det gör Bilda, i år är första året som kontoret alls är med och väljer bland bildabanden). På samma sätt har Förtältet, Världens tält & Virustältet i princip helt sina egna bokare.