Äktenskapet ältas. Del 2.

Det har gått en stund sedan Johanna skrev om äktenskapet, och nu kan jag inte hålla mig längre från att haka på följetongen och fylla på med mina egna funderingar. För översiktlighetens skull har jag delat upp dem i tre block.

Kyrka och stat
Är inte äktenskapet i den form vi talar om här en manifestation av relationen mellan kyrkan och staten? Då prästen förklarar att paret förvandlats till äkta makar har de helt plötsligt inte bara vigt sig inför Gud och församlingen, utan även inför svenska staten inför vilken det äkta paret ingått ett juridiskt avtal. Gosar inte kyrkan ner sig i statens knä i samma stund som brudparet kysser varandra? Eller är det tvärt om?

Var tar det kyrkliga äktenskapet slut och var börjar det statliga, juridiska? Ska de höra ihop? Är något som reglerar ägande av egendom kristet? Behöver vi juridiken för att ingen ska exploatera och utnyttja den andra inom äktenskapet? Och om vi behöver det, är äktenskapet särskilt vackert då?

Jag konfunderas verkligen över hur lite det talas om och funderas kring detta. Även bland radikala kristna, typ kristna anarkister upplever jag att detta betraktas som en ickefråga. Även om den patriarkala ordningen inte bekommer gemene person så borde väl relationen mellan staten och kyrkan angå?

Exklusiviteten
Ett av mina största problem med äktenskapet som det ser ut i den här delen av världen idag är den höga status denna relation har samt vilken exklusiv gemenskap det är. Även i kristna sammanhang är det helt legitimt att det äkta paret drar sig undan i någon flådig villa där de kan odla gemensamma intressen och avla gemensamma barn. Det är helt legitimt att ALLTID ALLTID ALLTID prioritera partnern och den egna kärnfamiljen före alla andra vänner och medmänniskor. De egna barnen kommer före andra barn, och det är HELT OKEJ och HELT NORMALT. Det är inget konstigt alls med att gå hem efter söndagsgudstjänsten och äta söndagsstek med enbart den en ligger med och dem en har blodsband med (ty det är detta som konstituerar nära relationer).

Detta är problematiskt av flera orsaker. Dels hamnar alla som inte lever på det här sättet utanför och betraktas som lite sämre. Med ”alla som inte lever på det här sättet” menar jag alla som inte lever i parrelation, alla som inte är gifta, alla som inte är hetero, alla som inte trivs i krnfamilj, alla som aldrig någonsin levt i kärnfamilj, alla som bor själva, alla som aldrig blir hembjudna till andra osv. Detta är ju inte förenligt med kristen tro och kristen gemenskap!

Jag funderar kring hur Jesus talar om familj i evangelierna. Det första jag kommer att tänka på är:

Medan han ännu talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom, och någon sade till honom: ”Din mor och dina bröder står där ute och vill tala med dig.” Han svarade honom: ”Vem är min mor, och vilka är mina bröder?” Och han visade med handen på sina lärjungar och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor.” (Matt 12:46-50)

Jag tänker också på vad Jesus säger om att helhjärtat vara hans lärjunge:

Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. (Luk 14:26)

Och på hur han parar ihop sin mamma med sin kompis så att de blir en familj:

När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. (Joh 19:26-27)

Tja, det här med blodsband verkar inte så himla viktigt.

Så länge äktenskapet inte leder till gemenskap med människor utanför äktenskapet utan bara gynnar dem som ingår det genom att vara gulligt och tryggt kommer jag inte att kunna ta det på allvar. (På samma sätt som min relation till Kristus inte är något värd om den bara är gullig och trygg och inte gör något med mina relationer till andra människor om vi nu ska dra paralleller till det där med att äktenskapet skulle vara en bild av Kristi kärlek.)

Kärlek
När vi pratar om kärlek i relation till äktenskap behöver vi bena ut vad kärlek faktiskt är. Jag skulle vilja säga att det är obibliskt att blanda ihop kärlek med förälskelse, sex och romantik. Inte för att det inte kan höra ihop, men för att det inte är samma sak. ”Störst av allt är kärleken” citerar folk och syftar på att två personer gillar att ligga med varandra medan jag tänker att den kärleken ju är en självuppoffrande, praktisk kärlek till ALLA människor. Inte viljan att titta djupt in i en partners ögon.

Villolära! vill jag ropa ibland, men det skulle nog få obehagliga konsekvenser för min del.

Jag tänker att den kärlek som Mats Söderlund skriver om i Göra kärlek är en icke-romantisk, praktisk och hållbar kärlek som bör praktiseras inom varje äktenskap (således tycker jag att denna bok borde läsas av alla (i synnerhet män) som lever i heterosexuella, tvåsamma relationer). Men denna är ju på intet sätt exklusiv för den äktenskapliga formen.

Så jag undrar, liksom Johanna: Vad vill vi egentligen säga med äktenskapet?

Ps. En himla fin text om att istället för parrelationer ha vänskapsrelationer som sina primära relationer är Cultures of Intimacy and Care Beyond ‘the Family’, skriven av Sasha Roseneil and Shelley Budgeon. Jag läste den under en genusvetenskaplig kurs som hette ”Familjen som genusskapande institution” och grät och tänkte att jag ville att kyrkan skulle innehålla fler relationer av det slag som beskrivs i den texten. Ds.